Kriser och minnen

Kriser och minnen

Inför en kris tycks vårt minne fungera bättre än vanligt. Om vi inte vet hur vi ska hantera verkligheten (t.ex. inför global politisk bestörtning) framträder våra minnen plötsligt tydligare än vanligt. Vi ser plötsligt bättre än vanligt. Denna upplevelse är särskilt märkbar när en hotande förvirring sprider sig. Då försöker det egna tänkandet ge efter för illusionen att det förflutna kan erbjuda en referenspunkt för att trots allt kunna undkomma förvirringen. Jag har kommit hem från en demonstration mot kriget där jag blev påmind om att vi inte stod tillsammans „för fred“. Medan vi höll upp några färgglada skyltar. Flaggor. Tygbitar. Vi gjorde det bara för vår egen sinnesfrid.

Samtidigt mindes jag. Hur jag satt på golvet i vårt vardagsrum i november 1989, med ryggen mot en gammal bondskänk. Vi tittade på tv. Jag tittade på vår stora rör-TV med den där 13-åriga nyfikenheten som krävs för att imitera vuxna. Vuxna tittar på nyheterna varje dag. Så det ville jag också göra. Jag minns att min pappa satt vid bordet och stirrade på teven med öppen mun. Jag såg folk dansa på en mur på skärmen och tänkte på Humpty Dumpty i Alice i Underlandet, medan min far plötsligt, med en röst som sällan var hög, uttryckte sin gränslösa förvåning över att Berlinmuren faktiskt borde vara en del av historien. Att det kalla kriget var på väg att ta slut.

Några år senare började jag mina studier i statsvetenskap och skulle flera gånger få lära mig att mänskligheten borde ha nått något i stil med „historiens platå“, att vi med slutet av det kalla kriget skulle gå in i en ny era av mänsklighetens historia. Plötsligt är politiska ideologier inte längre viktiga. Världsordningen skulle bara formas av kulturer. Även här har vissa saker blivit verklighet de senaste 30 åren. Men de senaste dagarna och veckorna har visat att vi till slut bara gav efter för en illusion. Inom några dagar förekom ordet „världskrig“ allt oftare i alla medier, i alla barer, i alla vardagsrum i världen. Det kalla kriget var aldrig över. Det var bara ett kollektivt psykologiskt förtryck.

Vårt sätt att bemöta olösta trauman med förtryck är förmodligen roten till allt ont. Någon gång kommer allt vi förtrycker att explodera. Det spelar ingen roll om det är baserat på vår mångåriga erfarenhet av mobbning i skolan. Oavsett om det är den homofobiska upprördhet som konservatismen slänger i våra ansikten år efter år. Det spelar ingen roll om det är vår längtan efter kärlek efter ett uppbrott som vi inte vill tänka på i tjugo år. Det spelar ingen roll om det är upplevelsen av en enda soldat som aldrig kunde komma över det faktum att första världskriget inte gick som han tänkt sig. Det spelar ingen roll om en enda soldat är övertygad om att slutet av Sovjetunionen var „den största geopolitiska katastrofen på 1900-talet“. Det kalla kriget är inte tillbaka. Det var aldrig borta. Det förflutna är tillbaka. Det ville aldrig ha presenten. Vi trodde att vi skulle lära oss. Vi är lika ofärbätterliga som någonsin.

 

Tyska.

 

Engelska.

 

Foto: (c) Die Fotografen

Share This Post

Related Post

Schreibe einen Kommentar

Your email address will not be published. Email and Name is required.